Tänkvärt om filmen varg, av Siwert Öholms

För flera år sedan gjorde jag ett tv-program där vi diskuterade om det
var rätt att kupera hundars svansar. Jag kommer inte ihåg om vi kom fram
till någon sanning i sakfrågan, eller om det rent av blev så att kupering
senare förbjöds. Vad jag minns är att det av alla debattämnen aldrig
varit något som satt igång så många människor att ringa och skriva.
Reaktionerna höll på i veckor, ja, månader. Varför då, kan man undra.
Debattörerna sade inget förfärande. Några pratade för totalt förbud, andra
tyckte att det var helt ok att skära svansen av hundarna.
Men jag tror att reaktionerna egentligen handlade om att programmet satte
igång alldeles speciella känslor hos många tittare. Plötsligt fick de
anledning att känna en ställföreträdande smärta. En empati som många inte
klarat av att känna för medmänniskor, vällde i stället fram för den
stackars svanslöse hunden.
Jag gör inte anspråk på att vara psykiatrisk analytiker, bara
amatöranalytiker. Men jag är rätt säker på att jag tolkar flera reaktioner
på rätt sätt.

Det här kom jag att tänka på när jag såg filmen Varg, häromkvällen. Den
bygger på en berättelse av författaren Kerstin Ekman. Med 20 års boende
vid renlandet runt Valsjöbyn, i Jämtland, lärde hon sig också hur
renskötarna och ortsbefolkningen såg på vargen. Där är den en är en
fiende, ett hot och en förstörare. Myndigheter och lagstiftare har
lyckats skapa lagar som inne bär att människan i de här orterna är mer
utrotningshotad än den påstått utrotningshotade vargen.
Att döda en varg anses som ett svårt brott. Även om vargen river din
hjord, dödar din hund eller skrämmer dina barn. I jakten på en vargdödare
skyr myndigheter och polis inga hinder eller kostnader.

I filmen Varg är det renskötaren och hans unge brorson som inte kan stå ut
med att se sina dödade djur. De undanröjer vargen, men inte sina egna spår
och en spännande rättsprocess följer, där både rättsproportioner, trohet
mot naturen och lojalitet mot varandra utgör ingredienserna. Konflikten
skildras med spänning och infernalisk skicklighet.
Men Varg handlar om något viktigare än bara kärleken till vildmarken. För
mig blev filmen ett ropande dokument efter mänsklig empati och
människovärde. Oavsett vad Kerstin Ekman menar eller Stormare tolkar,
blir jag påmind om vikten av att hålla ordning på människovärdet, att
skilja på människor och djur.

Veganrörelsen och fanatiska djurrättsaktivister har lyckats skrämma både
politiker och kyrkor att sudda ut gränserna mellan djurrätt och
människovärde. Veganrörelsen ser jag som en ideologisk avart med direkt
fascistoida rötter. Filmen kändes som en stark varningsklocka inför
frestelsen att tumma på människovärdet. Samtidigt förkunnade den kristen
skapelsesyn i ansvar för djur och natur.
Inte ens Darwin skulle komma på en så naturvidrig kapitulation för
människovärdet som sker på många håll idag. Det verkar behövas mer
intelligent tänkande på hur skapelsen är designad och avsedd.

http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=1873&Itemid=30